Nej jag vet.. det ekar faktiskt här. Olikt mig, det fanns en tid då jag bloggade 4 gånger om dagen. Det var mer i min bättre period, när jag hade så mycket tankar och funderingar, då motivationen var på topp och framtiden såg ljus ut. Riktigt så härligt är det inte nu, jag klarar mig men det händer saker, det är lite krångligt. Bara krångligt.

Det tjänar ingenting till att deppa över det, jag vet. Jag ville mest säga sanningen, för det gör ont att hålla den inne hela tiden. Jag orkrar inte så mycket, är mycket ledsen och har det jobbigt de flesta kvällar. Dock känner jag att det är på ett annat sätt, jag är äldre nu, jag ansvarar för mitt eget, det känns bra.

Mina föräldrar pratar inte mat med mig längre, de har dom slutat med. Dom rokar inte längre, och vet ni? Det är det allra härligaste på jorden, att slippa deras oro, deras tjat, deras.. deras engagemang. För det är faktiskt så, att jag fixar det alldeles alldeles själv. Jag älskar att prata om andra saker, jag har insett hur mycket jag avskyr att prata om min sjukdom med dom, framför allt med mamma. Jag hatar det, och undviker det i allra högsta grad. Så det är positivt, det är det verkligen. Även då de kanske fortfarande är misstänksamma, vad vet jag, så känns det som att de har gett mig utrymme som jag behöver. Ja, behöver.

Jag försöker helt enkelt acceptera att det är en lite tuffare period just nu, inget att lägga sig ner och dö av. Jag inväntar bättre tider, försöker förgylla dagarna med saker jag trivs med. Det går bra, oftast mår jag bra när jag är iväg en stund, och pysslar med lite lugna saker som inte kräver större stress eller krav. Skolan är jag inte i, det går inte. Träffa kompisar gör jag så ofta jag kan och orkar. Det känns lite som att jag lever utanför samhället, lite off lixom. Men det kanske får vara så ett tag.

Igår träffade jag fina H, vi pratade konstant i 5 timmar, åh vilken gullig tjej hon är. Igårkväll skulle jag ha träffat min pojkvän och några andra, men den idén sprack när mitt humör tog en tvärvändning, så kvällen slutade framför datorn med choklad, magont och chatt med D som egentligen också skulle med men också stannade hemma. Det var nog verkligen det bästa möjliga för mitt mående igår, att ha något som bara skingrade tankarna, i detta fallet en konversation om allt och ingenting. Hade jag suttit "helt ensam" hade det ju slutat helt annorlunda. Man måste inte alltid gräva ner sig när man mår dåligt, upptäckte jag.

Finns inte så mycket att blogga om, men de senaste dagarna har jag hållt mig sysselsatt. Jag har träffat A, D och M och mått bra i sällskapet.. men hemma och ensam är det lite svårare. Jag klarar mig, men det är tråkigt att jag ska kännas tyngre ibland.

Jag var hos läkaren och fick ny medicin utskriven, jag blir trött och har sovit 11 timmar i natt och kände behov att att somna om, men tvingade mig upp. Det var som att jag tog igen dessa månader av sömnlöshet. Kanske är bra vad vet jag.

Imorgon ska jah träffa H, ska bli spännande. Har inte träffat tjejen förut, men hon verkar jättesöt. På kvällen blir det nog att umgås hemma hos bästis med ett gäng andra. Skönt. Jag mår bra att att vara med andra, för stunden och i längden. Jag måste försöka ge mig ut mer. Göra så mycket jag orkar även då det känns meningslöst. För det ger resultat. Fast ibland orkar man ju bara inte. Ibland känns det jobbigt att sortera tvätten till tvättkorgen och reda ut tovorna i håret. I bland är allt en kamp, andra dagar är det lättare. Men jag saknar en känsla av att leva i fullfart, att inte reflektera, fundera, ångra och tänka på allt. 

Ibland... förstår jag bara inte. Hur kan allt vända så fort?

"vad har du för dig under dagarna nu för tiden?" ..

-jo jag har fullt upp med att försöka hålla mig själv vid liv.. Vad svarar man egentligen på en sådan fråga, eller på "hur mår du?" -vill du verkligen veta?

.. för tillfället är jag inne i en tuffare period. Jag har till på köpet valt att för bara någon dag sedan sluta med mina antidepp, jag har helt enkelt konstaterat att de inte hjälper mig så jag struntar i dom nu. Jag ska tillbaka till en ny(!) läkare på idun nu på torsdag, hon får väl hjälpa mig med det och fixa någonting annat.. antar jag.

Ibland får jag mina ljusare stunder, i dessa stunder börjar jag tänka så förbannat, jag blir helt till mig och vill helst smsa alla mina vänner och beskriva hur mycket de betyder för mig och hur viktiga dom är. När jag mår bra vill jag bara leva, jag är så tacksam för allt.. verkligen allt. Men sedan slår det över, och jag blir ledsen, och jag vet inte riktigt varför. Jag tror inte att det kan bero på min kropp, visst kan det inte?

Idag har jag haft en ljusare stund och varit på relativt bra humör. Jag har träffat min fina A och bara varit.. Det är lixom något speciellt med henne, som jag har nämt förut. Någonting med henne är det som gör att jag sekunden jag ser henne blir på bra humör. Hon är ingen person som daltar med mig, hon är inte speciellt "gullig", och missförstå mig rätt nu - hon är verkligen världens bästa, men det är snarare att hon känns så ärlig, äkta. Jag har aldrig blivit ledsen av något hon sagt, jag blir inte på dåligt humör för att hon är sur, hon är.. jag vet inte. Visst är det underbart att ha vänner man trivs så bra med? Jag har aldrig sagt att jag älskar henne, vi gör inte sånt, det har aldrig känts aktuellt, dessutom är det lixom inte något hon gör. Jag har aldrig reflekterat över det, utan jag säger jämt till mina kompisar att jag älskar dom osv, men med A.. hon är en av mina bästa kompisar verkligen, men jag känner väl inte behovet av att hålla på gulla med henne, för då känns det som att man ska försöka göra något bättre och större än vad det är. På något underligt vis känner jag att jag inte behöver säga det till henne, eller ens tänka det själv. Det räcker ju med att man vet vilka personer man gillar, eller?

Det är väl också det, att den här klyschiga frasen som jag aldrig riktigt försått innebörden av plötsligt faller på plats. Att det lite är som så att när jag träffar henne så blir jag hel - inte för att jag fjortisaktigt ska berätta för henne hur ytligt lite hon betyder för mig, utan mer för att det påriktigt känns som en stor tillgång att få umgås med henne, vi känns så lika men ändå så olika? Vi lever våra skilda liv, men när vi ses känns det lite som att tillföra lite glädjehormoner, hon är den personen jag alltid kan prata med, och då menar jag inte om allvarliga saker, utan mer.. allt. Allt i från att det gör ont att trampa på kottar när man är barfora till självmord.. Men saken är väl bara den att jag aldrig har någon lust att prata om hur jag mår, eller att jag är ledsen. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte känner att det behövs. Det känns konstigt. Lite som att prata om spyor vid middagen eller om sin farmor när man har sex (haha), det faller sig lixom naturligt att man bara inte gör det. Äsch, jag vet inte. Läser hon det här kommer hon skämmas lite, antagligen tycka att jag är smågullig men inte kunna säga något tillbaka. Vad säger man lixom, ingenting tycker jag.

Under dagen har jag också kommit fram till att min pojkvän är den enda person på jorden som jag kan vara fullkomligt ärlig med, alltså.. jag är ärlig mot alla förståss, och jag har inte svårt att prata och undanhåller inget. Det var inte så jag menade. men med honom kan jag alltid vara ledsen, arg, sur, glad, förväntansfull, lycklig.. alltså jag vet inte. Det har bara slagit mig att jag är så extremt olika med olika personer. Varför känner jag att jag kan.. och ibland till och med upplever ett behov av sitta och gråta och prata med min pojkvän om allt jobbigt, medan jag aldrig skulle göra det med någon annan? Och varför är jag ibland ens ledsen i hans närvaro när jag inte är det med andra, på samma sätt? På något sätt tror jag att han är den enda personen jag vågar vara ärligt ledsen inför, jag kan säga vad som helst utan att han blir hysterisk, utan att det blir konsekvenser. Min pojkvän säger inte att han inte orkar mer, jag tror det är vad som ger mig en trygghet, att han är min klippa som aldrig, verkligen aldrig rasar. Förstås har han en gräns, det vet väl jag med, men.. ja. Det bara är så.

Idag har jag tänkt.

Ganska mycket.

Ikväll ska vi fira pojkvän + J som fyller 19 den här helgen.

Vet inte vad mer jag ska skriva, jo. Jag blir nog nykter ikväll, bäst så 

För att se lite mer ljust på livet; pappa har varit snäll och köpt hem lite macroner från en macaronbutik i stockholm åt mig och mamma. dessa var de första jag smakat i mitt liv, jordgubb och vanilj. åh, så goda. jag hade förväntat mig något torrt och sliskigt, men de var frasiga, sega inuti och alldeles underbara. 

Jag.. fan. Jag vet inte ens var jag ska börja. Den senaste tiden har jag haft enorma problem med min kroppsuppfattning, och det värsta är att det påverkar mitt humör, min hälsa och mina dagar. Det styr mitt liv. Det jag ser i spegeln på morgonen, avgör resten av dagen. Ibland, eller egetnligen mycket ofta ändras uppfattningen flera gånger under dagen, det resulterar i det så kallade berg- och dalbana-humöret.

Det tar emot jättemycket att säga, men jag har emellanåt börjat må allt sämre igen, humöret dippar men toppar aldrig riktigt. Ibland släpper jag för några minuter och känner ren avslappning, men tankarna kommer tillbaka. Jag blir så matt, fortfarande, really? Det har gått år nu, ett decennium om man ska vara mer exakt. Det tar tid att komma ifrån, visst gör det det.. men jaha. Hjälp, vad är det? Jag tror inte på hjälp, jag tror inte på tabletter, jag tror inte på matscheman, viktökning, terapi, grupper, samtal eller träningsförbud. Jag är så frustrerad, arg, rädd, hysterisk och likgiltig. Jag skiter blanka fan vad vården kan göra för mig, ska jag vara ärlig tror jag inte de kan göra mer än vad de har gjort, det här handlar inte om vad jag måste göra, det handlar om vad som plågar mig, vad jag minns, mitt liv, allt. Jag måste bearbeta, det kan dom inte hjälpa mig med eller skynda på, det är mitt och.. åh. Jag blir verkligen arg.

Det är inget fel med hjälp, men jag blir bara trött på det. Samma tjat, samma samma samma. Jag vet att det inte hjälper just i det här skedet, problemet är inte en tjej som vägrar äta, problemet är en tjej som har ont, någonstans inuti och inte kan lossa knutarna runt hjärtat. Förlåt för ett lite ledsamt inlägg, men ibland kanske man måste få skriva sådana också. 

det näst sista kortet som ska skickas.. snart klar alltså. skönt.

Jag vill inte vara med längre..

Det gick bra igår, jag tog mig till skolan, sedan mötte jag upp A direkt efter. Byxorna stannade på och det kändes, helt okej. Man får säkert ca 10-15 "stunder av tvivel" under dagen, alltså ena stunden tittar man i spegelen och frågar sig hur det ens är möjligt att en person kan vara så hiskeligt bred, medan man någon stund senare konstaterar att det kanske ändå är helt acceptabelt. Men det är det som är jobbigt, och framför allt läskigt. Tänk om jag är sådär bred som jag ibland, oftast tycker.. vad är det som säger att.. ja men ni vet. Jag behöver inte ens förklara, man lixom vet, men ändå tvivlar man. Nå, hur som helst har ju varje person, bred som tunn lika mycket rätt att leva och visst kan man väl vara lycklig ändå. Jag måste verkligen försöka släppa min kropp, sluta inspektera varje liten millimeter.. jag är tjej, faktum är att jag väl är kvinna. Kvinnor, tjejer, ska inte se ut som femåriga flickor. Man ska ha fett, därför kan jag väl släppa min kroppsångest nu? För SÅ FET är jag inte.

Nu lämnar vi det för något roligare. På tisdag, dvs. om en vecka, då har min klass vår studentskiva på Engelen i gamla stan. Först är det en trerättersmiddag och sedan eftersläppet, temat är 90-tal och jag vet preciis vad jag ska ha på mig, det kommer faktiskt bli riktigt kul, tror jag. Jag hoppas. Middagen känner jag mig inte särskilt orolig för egentligen, det går bra, det är bara att äta. Säkert är detlite stressigt eller obekvämt, men det kommer ordna sig. Det ska vara bra mat där så det gör det ju lite lättare. Mamma och mormor följer med på middagen (alla har med sig ca 2 personer), för pappa jobbar borta, i Halmstad tror jag närmare bestämt. Så, det fick bli så. Nu ska jag se till att bli klar med mina inbjudningar så vi får iväg korten, så.. mina närmaste.. håll koll i brevlådan!

frosty har tappat en klo, min tumme är bara ett stort frågetecken som bäst beskrivs med ordet aj.

dagens. kämpar med att behålla de fina jeansen, som jag ju faktiskt tycker om, på..

ska till stan, ska till skolan, ska ska ska. inte dra sig ur. nej. nej.

Som ni har märkt har bloggen inte alls blivit högt prioriterad, kan inte sätta fingret på vad det är men det är mycket kring studenten och skolan just nu. Jag pysslar med saker och har inte så mycket att blogga om.

Dessutom är det jobbigt att skriva positivt, för då antas jag vara frisk. Jag är inte frisk, det skrämmer mig. Jag menar inte att jag är sjuk, men det känns som att bara för att jag fokuserar positivt här förstår inte folk att det inte är bra med mig. Inte för att det är viktigt eller så, men det känns lite falskt på något sätt. Jag har fått jättepeppande och fina ord från folk som undrar om jag mår bra, är frisk osv. Ja, jag kanske har kommit framåt och inte ser ut på ett visst sätt, men jag vill ju bara inte lämna ut mig själv helt eller dra ner andra, jag har mina ups and downs som vanligt. Jag vet inte varför jag blir ledsen när folk tror att jag mår så mycket bättre?

Det känns lite som att vara i en bubbla igen, alla är utanför, jag är instängd. Äsch, jag vet inte. Man ska kanske inte tänka så mycket som jag gör.

Jag är riktigt okej just nu, det känns stabilt lixom.

Jag äter, jag rör på mig, jag skrattar, jag lever.. ja just nu funkar det.

Det har varit några fruktansvärt jobbiga stunder på senaste, men jag har tagit mig igenom dom.

Det går upp och det går ner, vill inte säga för mycket men ni förstår 

Jag har hunnit med allt möjligt de senaste dagarna, skriva NP prov i Sv B, skriva klart massvis med skoluppgifter, träffat fina vän A.. och jag menar, det är stort för mig. Det är stort, och det märks att jag mår bra av det. Det finns förstås en massa saker som känns ren outhärdliga, jättejobbiga, jag fixar inte allt, men jag försöker orka med det som känns lättast, man måste försöka lite åt gången. One step at a time. Hur det slutar, det vet man aldrig, kanske kommer jag aldrig vara energisk, pigg och driftig. Kanske kommer jag alltid vara tillbakadragen, lugn och hemmakär. Jag vet inte, men det får tiden utvisa, sålänge man orkar med livet och kan njuta så är det väl alldeles utmärkt?

Imorgon ska vi ut, förhoppningsvis tar vi oss till Nype, det känns riktigt roligt. Jag kan vara vilken ung tjej som helst, ju! Den jag ville vara när jag var liten, den jag längtade så efter att vara; ung, rebellisk, påhittig, social, tighta jeans, långt uppsatt hår och glad. Tja, man kan inte ha allt, men det funkar, jag har människor som älskar mig och som jag älskar tillbaka, jag har en fullt fungerande kropp och kanske kan det få vara fint nog. Jag har möjligheten att gå, springa, uppleva och finnas.

Nu blev det lite väl djupt kanske, men det är bara så fantastiskt när man känner att man mår bättre.

Mitt humör är igång i sin bergochdalbanelek igen. Igår var jag nära bristningsgränsen precis innan jag åkte mot bästis, men under kvällen mådde jag otroligt bra, ja.. jag mådde bra och allt kändes så.. fint. Allt var så hiskeligt bra, ändå tills precis då D och jag skulle somna, då blir jag ledsen. Jag som bara några minuter innan precis skulle berätta för honom hur lycklig jag kände mig för stunden. Där sprack det, lixom.

Men.. sekunden efter att jag slagit upp ögonen imorse var humöret maxat, jag har mått jättebra och känt mig så pigg och.. inte ett dugg bakis idag. Konstigt nog. Så det var ju ett stort plus bara det. Jag har pluggat lite, och en massa kvarstår, jag ska prata lite med pojkvännen också och sedan försöka sova då jag endast fick 3 ½ timmes sömn i natt. Ändå är jag pigg som sjutton, jag förstår inte. Jag har haft ganska svårt att sova på senaste, kan det bero på tabletterna? Sedan jag höjde dosen har jag märkt av massa jobbiga saker som påverkar mig.. jag vet inte om jag vill fortsätta, men jag vågar inte sluta bara sådär heller. Jamen jag ger det väl ett tag till sedan får jag se.

Jag har dessutom haft mycket mer energi överlag på senaste tiden känns det som.. så det är väl en positiv effekt med medicinen, om inte det beror på maten kanske? Jag äter ju.. lite mer fritt som sagt, ibland bättre ibland sämre. Men min kropp verkar ju hyffsat nöjd i alla fall.

Juste, fina ord från pojkvännen: "men jag gillar ju att äta med dig.."

Så himla söt. Nu avslutar jag kvällen med lite energi och pluggande. 

Tuffa dagar, det går jättemycket upp, sedan väldigt mycket ner. Börjar bli skeptisk till vad tabletterna gör med mig, av många skäl.. får väl se om någon månad hur jag ska göra. Idag ska jag i alla fall iväg på hemmafest hos bästis, och jag önskar att jag vore lite piggare. Jag känner mig sådär som man inte ska, tänker saker som jag inte får. Jag har dumma tankar, men visst. Några timmar sedan vänder det ju, hoppas jag.

Nogdeppat, jag försöker piggas upp av lite musik men det går väl sådär måste jag säga. Det är väl åtminstone plus att jag ger mig iväg, för jag vet hur bra jag mår av det. Det var länge sedan så det kommer nog ge mig en liten boost. Det slog mig idag (igen) att jag verkligen lever i hoppet om "senare" och "då när".. inte som de flesta andra som väl lever och planerar, njuter och längtar men ändå lixom.. är i nuet. Jag är inte i nuet, jag är vilse. Dumma.

Sedan blir det ju förresten första gången jag dricker alkohol med medicinen, jag ska dricka lite och känner jag minsta lilla så ringer jag väl mina föräldrar, haha men det är nog verkligen ingen fara. Nu låter jag jätteoansvarig men jag HAR faktiskt pratat med min läkare.

Äsch, nu ska jag rycka upp mig och tänka snälla saker om mig själv, och världen. Så hemskt kan det inte vara. 

Ibland tvivlar jag på hurvida jag öveerhuvudtaget tar mig framåt i måendet och sjukdomen, ibland känns det ärligt talat som att man byter ut beteenden och ovanor mot andra, man ändrar och står ändå still. Ibland känns det till och med som att jag mår sämre och jag är rädd att det aldrig ska bli bra, men det är dåliga dagar, i invanda situationer och mönster.. när allting känns hopplöst. De dagarna blir dock färre, kanske är det 3-4 sämre dagar i veckan i stället för 7.

När jag har mina numera vanligt förekommande "bra-dagar", då inser jag att mitt tvivel är alldeles obefogat. Nu pratar jag inte om när jag klarat av att äta en pizza, eller gått upp 5 kilo eller slutat väga yoghurten på matvågen. Nej, det jag pratar om handlar inte om händelser i sig just för stunden, utan om inställning och känsla inför och kring händelserna. Det låter kanske självklart, men för mig har det nog inte alltid varit det.

Jag, och framför allt många i min omgivning har bedömt min friskhet med väldigt fokus på vikt och mathållning. Faktum är, att för mig spelar det ingen roll om jag äter 1O pizzor, går upp 2O kilo eller något annat, för det gör mig inte nödvändigtvis friskare, till ytan kanske men inte på riktigt. Det är lixom bara en händelse som en annan. Något jag uträttar för att få det överstökat, för att sedan sopa det under mattan ochfortsätta som vanligt. Vet jag ens varför jag åt "det där läskiga", eller gjorde jag det enbart för att någon ville att jag skulle? Visst kan det vara ett framsteg att äta pizza som man inte gjort på flera år, men då är inte själva ätandet ett framsteg i sig för mig, utan hur jag ser på situationen. Om jag ändå tänker kompensera bort den, eller ligger och gråter efteråt, då är det plus minus noll. Eller kanske mest minus, om jag tänker efter.

Jag har väldigt nyligen börjat upptäcka vad framsteg innebär för mig. Efter att ha tragglat med förbjudna livsmedel, utmanande måltider och kalorihets i åratal utan att egentligen ha tagit mig framåt, snarare bara åt höger och vänster, så har mina framsteg börjat te sig på ett helt annat sätt för mig. Framsteg, det är när jag nu vill umgås, när jag blir glad när fester och tillställningar kommer på tal eller att jag inte har något emot att stanna och prata glatt med grannen.. när jag är lycklig nog att låta mig njuta av det där lilla, istället för att stänga allt i världen ute. När jag orkar, när det finns kraft, man vill, man ser, man känner man njuter, av allt och ingenting. Det är en ny känsla hos mig, känslan av att vara starkare, piggare och engagerad.

Sedan är det inget minus att jag numera är något friare än vad jag har varit i mitt ätande. Jag tror knappt själv att jag förstår hur illa det har varit, och det går aldrig att förklara för någon som inte upplevt det med egna ögon. Vad som verkar så obetydligt för friska människor, är för mig något enormt.. jag kan småäta, jag kan äta godis och glass och chips och vad som helst, inte felfritt, inte i vilken situation som helst, inte heller smärtfritt.. men jag kan.. jag kan.. jag kan. JAG KAN.. och framförallt, det känns förjävla bra! 

Dessa senaste dagar har mentalt sett inte varit de bästa, faktum är.. att de nog stundtals varit de sämsta på länge, på flera veckor i alla fall. Kanske är det för att jag ökat dosen? Så det är ingen katastrof kanske, men det är alltid tråkigt att gå runt och inte må bra.. Fast som tur var så har jag tillbringat de två senaste dagarna med A, och hur klyschigt det än låter så mår jag alltid, verkligen alltid så bra i hennes sällskap. Jag tycker det låter så fånigt att säga att "vissa människor får en att må så bra", som att alla problem skulle försvinna, men lite så är det. Eller det blir mer som ett avbrott, man kommer på bättre tankar och hålls kvar där. Hon har en förmåga att få mig att vilja, kunna prata avslappnat och bara vara. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men sådana människor är ju förhimla härliga. Kan man inte må bra själv så kan man hitta någon som hjälper en, och nu har hon höjt mitt humör båda dessa dagar. Mycket bra, tycker jag.

Vi har idag vandrat runt i Skärholmen där jag har införskaffat lite dekorationer till mitt rum, så det får bli som ett litet projekt. Jag älskar projekt, och mår bra av att pyssla med sånt. Jag har mått otroligt dåligt över skolan och allt där i kring de senaste dagarna, så det här blir en liten avlastning, försöka att fokusera på det, och inte bara det som borde göras kring skolan.

Jo juste, jag fick mitt under en ångestattack igår bl.a. för mig att färga håret och bita ner alla mina naglar. Det här är lite av resultatet, inte allt för illa tycker jag. Åtminstone håret, naglarna får nog växa ut.. Jag vet ibland inte hur jag kan skifta så i humöret, även då jag inte alls har lixa stora skiftningar nu som förut. Imorse var jag bara så stressad och ångestfylld, men nu är jag lugn, lugn och ganska samlad. 

Mamma och jag var iväg och köpte skor idag, min snälla mamma betalade mina.. nu är jag alltså ett par lila adidas snova glideskor rikare! Jag är så nöjd, de sitter verkligen som gjorda för mig! Då jag har så himla dåliga fötter behöver jag ganska bra skor efter som vi går en hel del med hundarna, jätteintressant jag vet. Nu ska jag inviga dom, hoppas jag slipper skavsår. Får väl se hur långt jag egentligen orkar, blir supertrött av medicinen, fast det känns lite bättre när man väl är uppe och går, bäst att resa sig alltså, annars somnar jag nog. 

Igår var en mysig dag, hemma med endast pojkvän och mamma med en god middag, lite filmtittande och kladdkaksmumsande.

Egentligen vill jag inte fundera så mycket mer på det, jag var väldigt stressad igår och hade många tankar som skenade ivåg lite för mycket, men jag har idag tagit atarax och försöker njuta av nuet istället, det funkar väl sådär. Men jag försöker, och ångrar inte

- för jag tror jag behövde det, den fina dagen alltså 

Det går mestadels uppåt nu förtiden, det är så underbart. Det börjar närma sig en uthärdlig nivå, en nivå där man orkar lite grand, lite mer. Det fullkomliga lugnet känns långt borta, men ändå närmare. Det är svårt att beskriva, men kanske är det någon som känner igen sig?

Men ibland kommer stunderna då det river inombords, man vet inte riktigt vad man ska göra. Igår blev det så, det kändes som att jag hade ett monster i magen, och allt jag kunde göra var att stirra på datorskärmen. Jag tog en atarax, för att testa.. och tro det eller ej, men det funkade, jag kände mig lugn. M på scä beskrev ångesten som en känsla som uppkommer då friska tankar krockar med de sjuka. Jag tror det stämmer precis, och jag är så tacksam för all hjälp, och stolt över att jag inte gett upp hoppet om att få ett fint liv. 

Jag känner mig så pass pigg så jag orkat ta in vardagslyckan, jag har börjat samla en lista i huvudet på vad jag anser vara guds gåvor till jorden. Eller helt enkelt de matriella ting som enligt mig är värt att ägna lite extra tacksamhet åt;

melon, banan, vindruvor & kokos
vetekuddar, värktabletter och tamponger
blommor, parfymer och rosa armband
choklad, jordnötssmör och messmör
iPods, doftljus och glass
id smink, nivea och dove

Okej, för er som vill anteckna så har jag varit tillbaka hos min läkare idag igen, min läkare som jag för övrigt blir av med igen. Är det inte skandal? Vad är det med dom och byta läkare? Jag har haft tre olika, visserligen under 3 år, men ändå. Ska man verkligen behöva byta jobb så ofta? Nåväl, inte min sak.

Besöket resulterade i mestadels, enbart(?) positiva följder. Jag får höjd dos cipralex (vilket är bra) och atarax mot ångest och oro. Ja, det känns kanske inte så roligt att peta i sig en massa tabletter, men jag ska nog inte hålla på sålänge. Det känns knäppt att jag ska behöva ta sånt här, för visst överlever jag utan. Fast hjälp är ändå hjälp, kanske ska man inte stirra sig blind på just vad det är? Det känns enligt mig som att tabletter är lite tabubelagt.. sak samma, jag är villig att ta emot all hjälp jag får.

När jag nu varit hos läkaren och inte Idun har jag fått förflytta mig från dagvårdsplanet tillbaka till öppenvårsdplanet, dvs. plan 3 istället för 1.. vilket innebär för er som inte känner till det orangea huset; ett väntrum att samlas i. Ett väntrum innebär andra människor att titta på medan man väntar. Tittrum borde det heta. Jag tittade i alla fall runt på tjejerna som satt där idag, och jag kunde bara inte förstå hur det kunde blivit så att vi satt där. Jag brukar nog inte titta så mycket på tjejerna där inne, man sköter sitt eget lixom.. men nu slog det mig att det var så hemskt att vi satt där, och även då jag vet att det inte handlar om det, så var alla så söta. Jag förstår inte hur dom kan vara så olyckliga, det gör ont att veta att så många fina människor ska lida. Men som sagt vet jag ju att det ligger annat än utseende bakom så jag kan lika gärna släppa det nu med en gång, men varför känns det som att det här är en sjukdom som drabbar väldigt många vackra personer? Det har även min behandlare sagt till mig, att de flesta av patienterna är över "medelsnygga", om man får uttrycka sig så. Fast när jag tänker efter är det ju lika fruktansvärt att en ful person mår dåligt som en snygg person. Usch, vad dum jag är, man borde inte ens få säga att en människa är ful! Alla är väl fina på sitt sätt, eller?

Ibland undrar jag vad som tar åt mig, jag blir nästan rädd för mig själv, jag känner inte igen mig själv. Idag har varit en sådan dag, bara konstig och ganska jobbig. Jag kan inte påstå att jag har mått dåligt, men som det alltid blir när man är ensam hemma, det finns för mycket utrymme för tankar. Jag har ätit precis hela dagen idag, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gräver inombords, faktum är att det känns jobbigt. Matångesten är inte borta, hur mycket jag än önskar. Dock är den inte som den än gång var, men just när det inte riktigt blir som man hade tänkt, då blir det för jobbigt.

Imorgon ska jag som sagt tillbaka till scä, och jag får väl se vad hon tycker att jag ska göra. Jag ber till gudarna att jag slipper väga mig, det är så vidrigt jobbigt och jag känner mig obekväm som det är redan.

Nu låter jag fruktansvärt ledsen, men så är det kanske inte.. jag vet inte, jag är mest orolig. Vad gör man åt det? Varför, i all världen, oroar jag mig hela tiden, för allting?

Jag funderar ofta på hur jag, om kanske flera år, kommer att vara.

När jag troligtvis hittat rätt, funnit det jag vill och trivs något sånär.

Vilka nya och gamla beteenden hos mig själv ska jag acceptera, hur vet jag vad som är jag, och inte något destruktivt? Är det dåligt och sjukt att inte kunna vissa saker? Det beror väl på förstås, men jag menar. Jag har t.ex. kommit på mig själv att inte alls, trots mina senaste framsteg, fortfarande inte kunna koncentrera mig på filmer. Jag frågar ständigt vem som är vem, vad som händer och tappar lätt fokus, trots ett relativt stort intresse hos mig. Samtidigt har jag aldrig varit mycket för att se på film, så kanske ska man inte hänga upp sig på det? För trots allt överlever jag ju utan att se på film, men ibland önskar jag bara att jag uppskattade det mer. Det som gnager mest är nog vad som egentligen är Tove och vad som är en biverkning av anorexin. Jag vill veta vad jag ska göra åt saker och ting, lixom.

På torsdag ska jag till scä för läkaruppföljning, utvärdering av mina antidepp. Jag antar att jag kommer att fortsätta med dem, men inte har jag någon aning om de hjälpt. Livet känns dock generellt inte lika grått som för kanske ett halvår sedan, jag har inte haft några tankar alls om att vilja dö och jag har inte gråtit, knappt alls på senaste tiden. Frågan är om det är tackvare cipralexen?

Livet känns inte så jättestabilt, inte så jättebra, inte så värst lugnt, men havet stormar inte längre.. det blåser, men så pass lite så jag kan segla vidare. På något sätt är det som att jag kan se ljusglimtar trots saker som stör mig, eller oroar mig. Jag kan prioritera, förbise och andas. Kanske är jag inne i en bra period, eller så håller jag uppriktigt på att bli bättre. Jag har mått bättre förut, och sedan halkat tillbaka. Det är svårt att säga om det känns annorlunda den här gången, för det är alltid olika, det är alltid en ny tidpunkt i livet. Men metadels okej är det emellanåt, vill jag nog medge.

Idag skulle jag egentligen vara hos min farmor och äta massvis med god mat, men så blev det inte då hon tydligen ligger i influensan.. ingen riktigt påskdag för mig iår, med andra ord. Det gör inte så mycket dock, för påskmat har jag fått så det står mig upp över öronen, och dagen har jag lyckats få att gå genom att sitta och titta på scooby doo-maraton på tv, mysigt.

Det som sammanfattar helgen är lycka, mat, kärlek och mys. Åh så fånigt det där lät, men det är så det känns, när jag tänker på det. Ångesten är inte alls som den brukar, jag tar det ganska bra faktiskt. Jag har fått må såpass mycket bättre dessa dagar så det har varit värt precis allting. Jag har fått hjälpa till under långfredagen hos mormor, och de visst blev det gott.. mormor sa att hon var så glad att jag var där, så det kändes verkligen värt det, lixom. Jag har ju inte varit med på diverse kalas på åratal. Det gick riktigt bra, att äta med en massa andra, prata osv. Det gick bra.

På kvällen kom D hem till mig och gjorde mig sällskap, kvällen tillbringades genom att äta våra påskägg och mysa framför tvn. Påskdagen, dvs. igår blev en minst lika härlig dag. D var med mig hela dagen och det gick bra att baka, fixa mat, äta och så.. jag kan knappt fatta det själv.

Jo juste, jag fick tillbaka mensen igen, senast var i december. Betydligt oftare än förut, men jag undrar.. när kommer den funka normalt? Nu har den hållt på såhär i 1 ½ år. Innan dess var den väl borta drygt 2 ½ år. Kanske det tar sån tid? Vad vet jag. Man får väl invänta det med, som så mycket annat här i livet.. 

lite rester, lite cheesecake

Nu går jag på påskledighet efter att ha jobbat i tre dagar.. 

Vi börjar om, och skriver lite mer normalt nu när jag avreagerat alla mina dödsrädslor.

De senaste dagarna har jag förvisso varit superförkyld och riktigt riktigt låg då jag inte haft, eller har ork. Jag har dock tagit mig samman och jobbat ändå, vilket har varit så mysigt. Jobbigt, krävande och anstärngande visst, men alla barn är så förbannat söta att jag inte kan låta bli att bli alldeles lycklig.. i alla fall för stunden.

Dom säger så gulliga saker, jag trivs så bra med de jag jobbat med, det.. ja, det har varit en, eller det är såklart en massa bra upplevelser och erfarenheter. Jag behöver det, leva lite.

Nu är det ju alldeles snart påsk, vilket jag har extremt blandade känslor inför. Imorgon jobbar jag från 8 och framåt, hoppas på att få gå relativt tidigt men time will tell. På långfredagen fyller plastmorfar år så det blir lite dubbelfirande, och då jag även är inkallad som matassistent utav mormor, jag är riktigt förväntansfull och ivrig att få fixa med det jag har tänkt. Lite olika röror och tårta blir det jag kommer ansvara för, lagom arbete.

Nejmen. Jag fokuserar på det sålänge.. jag har fått många fina kommentarer om hur frisk jag verkar vara. Det tolkar jag lite olika. Jag väljer att mest skriva positiva saker här, så det kanske framstår som bättre än det är. Bloggar är alltid lite luriga, antingen kan man framstå som självmordsbenägen eller the one with the perfect life.

Jag vill nog bara klargöra. Jag är inte frisk, jag mår inte bra, jag försöker inte bevisa något.. jag vill nog mest hjälpa mig själv att lära mig uppskatta det fina stunderna i livet, det gynnar verkligen ingen att skriva destruktivt. Jag önskar så jag vore bra, frisk, lycklig eller vad man nu vill kalla det.. men det kräver sin tid kära vänner.. jag arbetar mig uppåt, försöker och försöker, en vacker dag kommer jag stå där, alldeles tillfreds och med lugnet i behåll, hoppas jag. Det är i alla fall vad jag strävar efter. 

Det senaste inlägget blev jätterörigt, och jag har ju verkligen varit rörig hela jag de senaste dagarna.. lite efter vad jag fick uppleva.. det är svårt att sluta tänka på, och det har satt igång mina egna döds och sjukdomsrädslor ännu mer.. Det finns inte många åkommor jag inte varit orolig inför att få. Bl.a. brukar jag oroa mig för att få hud, hals eller bröstcancer, benskörhet, hjärtattacker, tumörer, blodproppar, att tänderna ska gå söner eller ramla ut, att ögonen ska bli förstörda, att lederna ska hamna fel, att trampa sönder mina fötter så jag aldrig mer kan gå, att nacken ska bli förstörd, förstöra ämnesomsättning, lever eller spräcka magsäcken.. och slutligen förstöra tarmarna. Jag låter inte riktigt klok.

Missta mig nu inte för någon hypokondriker, jag menar det är inte så att jag misstänker mig för att ha något utav dessa ovanstående sjukdomar/symptom.. utan det är enbart rädslor.. väldigt specifika sådana. Det är konstigt, då jag t.ex. inte alls oroar mig för blodcancer, lunginflammation, svininfluensor, bryta ben osv.. det är konstigt, jag är konstig..? Varför skrev jag ens det här inlägget?

Idag har varit en riktigt, riktigt hemsk dag.. egentligen började det nog ganska bra, men på förmiddagen blev jag avbruten i mina dagliga förmiddagrutiner av att min granne kommer och knackar på och ber mig hjälpa henne få ut hennes man ur bilen då "något hemskt verkar ha hänt". Hon är helt till sig och jag blir lite chockad och lovar att ringa mina föräldrar som säger att de ska skynda sig hem från hundpromenaden.

Jag springer ut till min granne och frågar hur det är.. hon stammar endast fram att hon tror att hennes man har dött i bilen.

Hon var i chock och så blev även jag. Kort därefter kom det en helikopter, en brandbil och en ambulans tillsammans med en massa sjukvårdare.. det var riktigt riktigt otäckt att se allt så nära och jag är fortfarande ganska skärrad över det hela, och allt känns bara så.. fruktansvärt.. det fick mig dessutom verkligen att inse hur skört livet är..

Man borde verkligen vara försiktig och ta hand om sig själv.. innan det är försent.

Eftermiddagen har jag tillbringat hos bästis, lämnat lite presenter från Thailand och pratat om allt mellan himmel och jord, det behövdes. Annars har dagen bara varit konstig, hemsk och tuff. Livet är skört, det tåls att komma ihåg. 

jag har ont i halsen, jag kan inte svälja.. allt bränner. Hela morgonen har jag pysslat med att göra egen glass med smak av blåbärscheesecake, banan och jordnötssmör och banan och kokos. Blev ju ganska gott.